Ibland känns det som om hela livet är en vandring på havets botten, som om man rörde sig under vattnet. För allt går trögt, och så är det svårt att se klart framför sig, allting är så grumligt. Hur man än kikar så ser man aldrig längre fram än till nästa måndag ungefär.
Och det är svårt att se någon helhet, den som går på havets botten ser aldrig det vackra havet utan bara en massa vatten. Och man träffar så många konstiga torskar och knöliga gäddor, och när de riktigt fula fiskarna kommer simmande, då är man i regel släkt med dem.
Hela tiden måste man kämpa för att inte sjunka djupare ner för då hamnar man i bottenslammet och där vill ju ingen vara.
Livet är så förvirrande. Jag kan verkligen längta efter sammanhang.
Långt ovanför mig ser jag vattenytan, och jag vet att om jag lyckas ta mig upp dit och sticka huvudet över ytan, då kommer jag att få ett sammanhang. Då kommer jag att se havet, och jag kommer att se stranden och veta vilken riktning jag skall gå i.
Fast jag kommer aldrig upp till ytan, för den som aldrig lärt sig simma är dömd att gå på havets botten.

…… jag vet att jag en dag kommer att hitta stranden. Där väntar han på mig med en stor handduk, och han gnuggar mig torr och varm och han säger: Nå, det var väl inte så farligt? Och jag skall svara: Jo, nog var det ganska farligt. Men det var också väldigt roligt.

Sucka mitt hjärta men brist dock ej – Mark levengood

Viss litteratur fascinerar mig, det är som kompakt samlad kunskap och jag skulle vilja veta allt som står i böckerna.  Tyvärr krävs mer tålamod och tid än jag har. Citat däremot är något som jag ofta fastnar för. De citat som bara är några ord men som ändå innehåller väldigt mycket information och som man kan tänka på länge. Det senaste jag fastnade för var:

“Allt kan man ta ifrån människan. Utom en sak- den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig”.”

Ett citat hämtat ur Livet måste ha en mening av Viktor Frankl. Den handlar om hans psykologiska teorier som växte fram under andra världskriget när han satt i olika koncentrationsläger. Jag ska läsa den, när jag blivit lite vuxnare. Så länge kan jag fortsätta fundera på det här med förhållningssätt.

Ett annat citat jag burit med mig sen en utställning på Nationalmuseet i januari är:

“Följ ovillkorligen rösten i ditt inre ty den representerar det gudomliga i oss”.

En uppmaning av Caspar David Friedric, en av romatikens främsta landskapsmålare.